Ciężarówki były zrzucane z promu ESTONIA 01 PAŹDZIERNIKA 2021
ESTONIA
„Ciężarówki zrzucano z Estonii”
„Ułożyłem tę układankę kawałek po kawałku i doszedłem do mocnego przekonania, że zatonięcie Estonii nie było częstym przypadkiem” – powiedział Harri Ruotsalainen, fiński ekspert ds. ratownictwa, który był zaangażowany w operację ratunkową M/S Estonia w 1994 roku. Estonska największa gazeta Õhtuleht. Według niego istnieją powody, by sądzić, że część ładunku, a dokładniej kilka ciężarówek, zostało wyrzuconych ze statku podczas rejsu i że było to związane z zatonięciem, które spowodowało śmierć 852 osób.
Opublikowano: 27 września 2021, 15:55
- Widziałem na własne oczy zdjęcie, które pokazuje, że na dnie morskim jest coś, czego nie powinno tam być – mówi estońskim mediom Harri Ruotsalainen.
10 września br. odbył długie spotkanie z estońską grupą Estonia w Riigikogu, estońskim parlamencie, aby porozmawiać o tym, co zobaczył. Całe nagranie wideo ze spotkania dostępne jest również w Internecie.
Ruotsalainen jest inżynierem i sam brał udział w akcji ratunkowej w 1994 roku, ponieważ pracował w tym czasie w fińskiej służbie ratowniczej w Helsinkach. Jednak nadal interesował się losem Estonii i, według Õhtuleht, osiągnął solidne zrozumienie tego, co się wydarzyło.
Harri Ruotsalainen, inżynier, który nie mógł pozostawić sprawy przypadkowi po zaangażowaniu w akcję ratunkową dla M/S Estonia.
Ruotsalainen doniósł grupie parlamentarnej, a później także prasie, że krótko po zatonięciu Igor Volke, reprezentujący estońską służbę ratunkową, przybył do niego z echosondą z okolic wraku. Podobno pokazuje kilka kwadratowych obiektów kilkaset metrów od Estonii, a Ruotsalainen doszedł do wniosku, że był to ładunek ze statku. Według niego są to co najmniej dwie, ale prawdopodobnie więcej, ciężarówki.
To, że prom wykonywał dziwne manewry tuż przed zatonięciem, jest już udokumentowane. Estoński zespół śledczy dał jasno do zrozumienia, że dane te zostaną zbadane, pisze Õhtuleht. Uważa się, że rozgłos wywiera dalszą presję na szwedzki rząd, który konsekwentnie wstrzymuje wszystkie śledztwa, nawet po odkryciu nowych dziur w kadłubie Estonii, a coraz więcej informacji wskazuje, że jest to w rzeczywistości masowe morderstwo.
Według informacji w prasie estońskiej, szwedzcy członkowie Międzynarodowej Komisji Estońskiej również otrzymali aktualne obrazy z sonaru, ale z jakiegoś powodu milczeli o nich przez te wszystkie lata.
Członek Riigikogu, Anti Poolamets, powiedział, że Estończycy nie ufają państwu szwedzkiemu. Według Ruotsalainen`a Szwecja sabotowała poprzednie śledztwa i odnosiła się do bezpieczeństwa narodowego. Szwedzki rząd utajnił szereg informacji o M/S Estonii, najpierw do 25 lat, a kiedy ten czas się kończył, do 100 lat.
Zginęły 852 osoby, ale szwedzkie rządy przez lata odmawiały zbadania tej sprawy po tym, jak komisja dochodzeniowa doszła do wniosku, że platforma dziobowa (rampa) poluzowała się - błąd konstrukcyjny, który stocznia odrzuca. Dzieje się tak pomimo odkrycia nowych dziur w kadłubie, uszkodzeń wybuchowych, a teraz informacji o tajemniczych ciężarówkach, które zostały wyrzucone za burtę.
„Teoria spiskowa” okazała się prawdziwa
W momencie zatonięcia Estonii 28 września 1994 r. statek operował na trasie Sztokholm-Tallinn niecały rok. Okoliczności wraku statku i dziwne działania szwedzkich władz doprowadziły do powstania wielu teorii spiskowych na temat przyczyn zatonięcia statku i tego, co chcieli ukryć. Krewni zmarłych wielokrotnie domagali się nowych nurkowań i badań, a szwedzkie władze ogłosiły poważne wyciszenie, a nawet podjęły próbę ukrycia całego wraku, co uniemożliwiłoby dalsze badania.
Jedną z teorii spiskowych, która teraz została potwierdzona, było to, że szwedzki wywiad był zaangażowany w operacje mające na celu dostarczenie technologii tajnej broni przede wszystkim do Stanów Zjednoczonych z rozpadającego się Związku Radzieckiego, i że miało to miejsce pod pozorem zwykłego ruchu pasażerskiego – w tym Estonii. Fakt, że to się rzeczywiście wydarzyło – i że wydarzyło się to w Estonii dopiero na dwa tygodnie przed katastrofą – zostało potwierdzone przez władze szwedzkie po raporcie w przeglądzie zadań SVT w 2004 r.
Po ujawnieniu, rząd zlecił prawnikowi Johanowi Hirschfeldtowi (żyd - red. GW) zbadanie, czy siły zbrojne szmuglowały broń nawet w noc zatonięcia. Jednocześnie nie pozwolono mu zbadać organu, który faktycznie zajmował się przemytem, czyli KSI (Urząd Zbiorów Specjalnych - Kontoret för särskild inhämtning), ściśle tajnego wydziału wywiadu wojskowego MUST. Później okazało się, że Hirschfeldt zniszczył cały materiał śledczy i ukrył wiele elementów, czego nigdy nie wyjaśniono.
Skierowany na głęboką wodę
Estoński pisarz Jüri Lina, który od wielu lat mieszka w Szwecji, śledził relacje w prasie estońskiej, a także ma osobiste kontakty z parlamentarzystami w Estonii. Mówi Nya Tider, że informacje Ruotsalainen`a pasują do większego wzorca.
- Istnieją świadectwa o tym, jak uruchamiano silniki samochodowe na pokładzie samochodowym, ale wcześniej nie rozumiano dlaczego.
Według świadków otwarta została również tylna rampa na rufie statku. Musiało to nastąpić o godzinie 00.55, kiedy inni świadkowie twierdzą, że słyszeli głośne odgłosy zgrzytania konstrukcji kadłuba promu.
Jedną ze wszystkich tajemniczych okoliczności, które otaczają Estonię, są informacje od ocalałych, że na pokład wjechało kilka pojazdów wojskowych - jako ostatnie. Według Lina`y estońskim oficerom polecono udać się na granicę rosyjską i eskortować ciężarówkę do Estonii. Zaledwie kilka dni po incydencie żołnierze ci chcieli opowiedzieć o incydencie.
- Chcieli być zwolnieni ze służby wojskowej, ale im odmówiono. Dlatego nie mogli tego ujawnić ze względu na poufność, mówi Lina do Nya Tider.
Wiadomo już, że z dzienników fińskich stacji radarowych, a także ze stacji radarowej na Utö wynika, że statek utrzymywał prędkość 15 węzłów, ale o godzinie 00:00 zmienia kurs z zachodniego na bardziej południowy i jednocześnie zwalnia , najpierw do 8 węzłów i 00:58 do 5 węzłów. Widać to w książce Jan`a Gillberg`a Zatonięcie Estonii (2006).
Morze ma tam średnio 30 metrów głębokości, ale Estonia zboczyła z kursu i zwolniła nieco nad obszarem, na którym głębokość wynosi 90 metrów.
Jüri Lina zwraca również uwagę, że kiedy szwedzki rząd zdecydował, że wrak należy zakryć, w rzeczywistości głazy nie zostały zrzucone na Estonię, ale na ciężarówki około 400 metrów od miejsca, w którym znajduje się wrak.
Zatopiony przez GRU?
W prasie estońskiej wyraźnie widać, że wszystko to wskazuje na to, że Estonia została zatopiona w rosyjskiej operacji mającej na celu powstrzymanie przemytu sprzętu wojskowego. Mówi się, że Rosja kilkakrotnie ostrzegała Szwecję, aby nie kontynuowała przemyt, co zostało zignorowane.
Podczas spotkania z estońskimi parlamentarzystami Ruotsalainen wspomniał, że w Estonii działa grupa rosyjska. Anti Poolamets następnie wpisał: „GRU”, rosyjski wywiad wojskowy, który do niedawna był sowieckim KGB.
Po porzuceniu ciężarówek Estonia wykonuje kolejny dziwny manewr i idzie pod wiatr, co wg. Ruotsalainen`na wygląda, jakby ktoś celowo próbował zatopić statek. Wtedy statek stracił dziobową przyłbicę (dziób). Wiatr oszacowano następnie na 18-20 m/s (stała wichura).
Trzeci mechanik Margus Treu stwierdza zgodnie z pierwszym protokołem przesłuchania: „Około 01.00 poczułem dwa podwójne, mocne mocne uderzenia w dziób”. Wielu chce powiązać to z uszkodzeniami udokumentowanymi na wraku, gdzie znajdowała się dziobowa przyłbica i które zdaniem ekspertów są dziurami od eksplozji ładunków wybuchowych.
O 1.20 z głośnika krzyczy kobiecy głos: „Haire, haire, laevel on haire!” (Alarm, alarm, na statku są alarmy). Wtedy zaczęła napływać woda i proces tonięcia przebiega bardzo szybko.
O 1.24 Estonii udało się odebrać wezwanie Mayday, które wcześniej się nie powiodło, ponieważ rosyjska baza morska w Hogoland tej nocy wysłała sygnał zakłócający na 16 UKF, międzynarodowym kanale alarmowym. Warto zauważyć, że to nie kapitan wysłał wezwanie pomocy, co byłoby normalne, ale drugi oficer Tormi Ainsalu.
W tym kontekście prasa estońska przypomniała o wcześniejszych informacjach, że fińscy nurkowie, którzy weszli na most, znaleźli dowódcę M/S Estonii, Arvo Andresson`a, z dziurą po kuli w głowie. Informacje nigdy nie zostały oficjalnie potwierdzone.
W każdym razie jasne jest, że estońska łódź motorowa MOB (łodź ratunkową: "człowiek za burtą", man-över-bord-båt) wydawała się mieć bardzo dziwną trasę po zatonięciu promu. MOB znaleziono mocno na północ, podczas gdy wszystkie tratwy ratunkowe dryfowały na południe.
Estonia chce teraz przeprowadzić nowe śledztwa w celu wyjaśnienia losu M/S Estonii, nawet jeśli Szwecja chce to powstrzymać.
ESTLAND
”Lastbilar dumpades från Estonia”
”Jag har sammanställt det här pusslet bit för bit och har kommit fram till den fasta övertygelsen att Estonias förlisning inte var en vanlig olycka”, säger Harri Ruotsalainen, en finsk räddningsexpert som år 1994 var involverad i räddningsinsatsen för M/S Estonia, till Estlands största tidning Õhtuleht. Enligt honom finns det anledning att tro att en del av lasten, närmare bestämt flera lastbilar, dumpades från fartyget under resan och att detta var kopplat till förlisningen som orsakade 852 människors död.
– Jag har med egna ögon sett en bild som visar att det finns något på havsbottnen som inte borde vara där, uppger Harri Ruotsalainen för estniska medier.
Den 10 september i år hade han ett långt möte med den estniska Estonia-gruppen vid Riigikogu, Estlands parlament, för att berätta om vad han sett. Hela videoinspelningen från mötet finns även utlagt på internet.
Ruotsalainen är ingenjör och deltog själv i räddningsarbetet 1994 eftersom han vid den tiden arbetade vid den finska räddningstjänsten i Helsingfors. Han har dock fortsatt att intressera sig för Estonias öde och har enligt Õhtuleht utvecklat en gedigen förståelse för vad som hände.
Harri Ruotsalainen, ingenjör som inte kunde låta saken bero efter att ha varit involverad i räddningsinsatsen för M/S Estonia. Stillbild: Riigikogu
Ruotsalainen redogjorde för parlamentsgruppen och senare även för pressen att en kort tid efter förlisningen kom Igor Volke, som representerade den estniska räddningstjänsten, till honom med en ekolodsbild från området kring vraket. Den visar enligt uppgift ett antal fyrkantiga föremål några hundra meter från Estonia, och Ruotsalainen drog slutsatsen att det handlar om en last som kommit ur fartyget. Enligt honom rör det sig om minst två, men troligen fler, lastbilar.
Att färjan gjorde konstiga manövrar strax innan förlisningen är belagt sedan tidigare. Den estniska utredningsgruppen har gjort klart att dessa uppgifter kommer att utredas, skriver Õhtuleht. Publiciteten anses sätta den svenska regeringen under ytterligare press, som konsekvent stoppat alla utredningar, även efter att nya hål upptäckts i Estonias skrov och allt fler uppgifter pekar på att det i själva verket handlar om ett massmord.
Enligt uppgifter i estnisk press fick även svenska ledamöter ur den internationella Estonia-kommissionen de aktuella sonarbilderna, men har av någon anledning tigit om dem i alla år.
Riigikogu-ledamoten Anti Poolamets sade att esterna inte litar på den svenska staten. Enligt Ruotsalainen har Sverige saboterat tidigare utredningar och hänvisat till rikets säkerhet. Svenska regeringen hade hemligstämplat en rad uppgifter om M/S Estonia, först för 25 år, och när den tiden höll på att rinna ut, för 100 år.
852 människor omkom, men Sveriges regeringar har genom åren vägrat undersöka frågan efter att haverikommissionen kom fram till att bogvisiret lossnat – ett konstruktionsfel som varvet tillbakavisar. Detta trots att man hittat nya hål i skrovet, sprängskador och nu uppgifter om mystiska lastbilar som dumpats överbord.
Foto: Försvarsmakten
”Konspirationsteori” visade sig sann
Vid Estonias förlisning den 28 september 1994 hade fartyget trafikerat linjen Stockholm-Tallinn i mindre än ett år. Omständigheterna kring skeppsbrottet och svenska myndigheters märkliga agerande efteråt har gett upphov till ett stort antal konspirationsteorier om varför fartyget sjönk och vad man ville dölja. Anhöriga till de omkomna har gång efter annan krävt nya dykningar och utredningar, medan svenska myndigheter utlyste gravfrid och gjorde till och med ett försök att täcka över hela vraket, vilket hade omöjliggjort fortsatta utredningar.
En av konspirationsteorierna, som numera bekräftats som sann, gick ut på att svensk underrättelsetjänst var inblandad i operationer för att få ut hemlig vapenteknologi till framför allt USA från det sönderfallande Sovjetunionen, och att detta skett under täckmantel av vanlig persontrafik – bland annat på Estonia. Att detta faktiskt skett – och att det skett på just Estonia så sent som två veckor före skeppsbrottet – erkändes av svenska myndigheter efter ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning 2004.
Efter avslöjandet gav regeringen i uppdrag åt juristen Johan Hirschfeldt att utreda om Försvarsmakten hade smugglat vapen även på själva förlisningsnatten. Han fick samtidigt inte utreda den myndighet som faktiskt skött smugglingen, nämligen KSI (Kontoret för särskild inhämtning), en topphemlig avdelning av den militära underrättelsetjänsten MUST. Det har senare framkommit att Hirschfeldt förstört allt utredningsmaterial och mörkat en rad uppgifter, något som aldrig fått någon förklaring.
Styrde ut på djupt vatten
Den estniske författaren Jüri Lina, som sedan många år bor i Sverige, har följt rapporteringen i estnisk press och har även personlig kontakt med parlamentariker i Estland. För Nya Tider berättar han att Ruotsalainens uppgifter passar i ett större mönster.
– Det finns vittnesmål om hur man startade bilmotorer på bildäck, men tidigare har man inte förstått varför.
Enligt vittnesuppgifterna öppnades även den bakre rampen i aktern på fartyget. Detta ska ha skett klockan 00.55, den tidpunkt då andra vittnen uppger att de hörde kraftiga skrapljud.
En av alla de mystiska omständigheter som kringgärdar Estonia är uppgifter från överlevande om att flera militära fordon kördes ombord sist. Estniska officerare ska enligt Lina ha fått order om att åka till den ryska gränsen och eskortera en lastbil till Estonia. Dessa militärer ska bara dagar efter händelsen ha velat berätta om händelsen.
– De ville få avsked från armén men förvägrades det. Därför kunde de inte berätta på grund av tystnadsplikt, säger Lina till Nya Tider.
Det är sedan tidigare känt att finska radarstationers loggar, liksom radarstationen på Utö, visar att fartyget höll en hastighet av 15 knop, men klockan 00.00 ändrar fartyget kurs från västlig till mer sydlig och sänker samtidigt farten, först till 8 knop och klockan 00:58 till 5 knop. Det framgår bland annat i Jan Gillbergs bok Estonias undergång (2006).
Det är i genomsnitt 30 meters djup i området, men Estonia avvek från sin kurs och saktade ned just över ett område där djupet är 90 meter.
Jüri Lina påpekar också att när den svenska regeringen beslutade att vraket skulle täckas över, så hälldes i verkligheten inte stenblocken över Estonia, utan över lastbilarna cirka 400 meter från den plats där vraket ligger.
Sänktes av GRU?
I estnisk press är uppfattningen klar att detta sammantaget tyder på att Estonia sänktes i en rysk operation för att stoppa smugglingen av militär materiel. Ryssland ska flera gånger ha varnat Sverige för att fortsätta med smugglingen, vilket ignorerats.
Under mötet med de estniska parlamentarikerna nämnde Ruotsalainen att en rysk gruppering hade varit aktiv på Estonia. Anti Poolamets fyllde då i: ”GRU”, den ryska militära underrättelsetjänsten som då fram tills helt nyligen varit sovjetiska KGB.
Efter att lastbilarna dumpats gör Estonia ännu en märklig manöver och går upp mot vinden, något som Ruotsalainen ser ut som om någon försöker sänka fartyget med flit. Det var då fartyget förlorade bogvisiret. Vinden har i efterhand uppskattats till 18-20 m/s (styv kuling).
Tredje maskinisten Margus Treu uppger enligt det första förhörsprotokollet: ”Vid cirka 01.00 kände jag två dubbla, hårda slag i fören”. Många vill koppla detta till de skador som dokumenterats på vraket där bogvisiret suttit och som experter menar är hål från sprängladdningar.
Klockan 01.20 ropar en skärrad kvinnoröst genom högtalarsystemet: ”Haire, haire, laevel on haire!” (Alarm, alarm, det är larm på fartyget). Vatten hade då börjat strömma in och sjunkförloppet är mycket snabbt.
Klockan 01.24 lyckas Estonia få iväg ett Mayday-anrop, vilket tidigare inte lyckats eftersom den ryska marinbasen på Hogoland den natten sänt ut en störsignal på VHF-kanal 16, den internationella nödkanalen. Värt att notera är att det inte var kaptenen som sände nödropet, vilket hade varit det normala, utan andre styrman Tormi Ainsalu.
I sammanhanget har estnisk press påmint om de tidigare uppgifterna att finska dykare som tagit sig ombord på bryggan hittat M/S Estonias befälhavare, Arvo Andresson, med ett kulhål i huvudet. Uppgifterna har aldrig bekräftats officiellt.
Klart är i alla fall att Estonias motordrivna MOB-båt (man-över-bord-båt) verkar ha tagit en mycket märklig utflykt efter förlisningen. Den hittades tom norröver medan samtliga räddningsflottar drev söderöver.
Nu vill Estland genomföra nya utredningar för att klarlägga M/S Estonias öde, även om Sverige vill stoppa det.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.nu) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.
Lars Ohlsson
=========
Nya märkligheter i Estoniautredningen, rapporter och nödbojar spårlöst försvunna: "Dags att dyka efter sanningen" säger Siiri som överlevde katastrofen
Var finns Estoniautredningens arkiv? Den enkla frågan ledde till en djupdykning i ett helt nytt haveri: dokumentationen är utspridd över tre länder och delvis osorterad, delvis försvunnen. En viktig del av bogvisiret slängdes i sjön av haverikommissionen redan 1994 och nu är också Estonias nödbojar borta, visar Spotlights granskning. I Estland vill förre statsåklagaren och Estoniautredaren Margus Kurm bryta gravfriden och se nya dykningar på regeringens uppdrag.
Den 27 januari 1995 presenterade navigationsexperten Asser Koivisto i Helsingfors sin undersökning av Estonias EPIRB-bojar: radiobojar på kommandobryggan som i flytläge ska börja sända en exakt GPS-position och utlösa ett internationellt storlarm.
Nödbojarna var enligt Koivisto testade och servade i Stockholm en vecka före katastrofen, men besättningen hade glömt att sätta bojarna i on-läge igen. Man brukar stänga av bojarna vid landtransport, för att undvika falska storlarm.
Vraket har aldrig undersökts tillräckligt. Det vilar nu på Estland att slå fast orsaken till Estoniakatastrofen. Då måste vi dyka på nytt.
I dag är inte bara nödbojarna spårlöst försvunna. Också Asser Koivistos rapport har gått upp i rök. Spotlight har letat i Tallinn, Kotka, Helsingfors, Åbo och Stockholm.
Nu, 25 år senare, hänvisar Koivisto till ett sekretessavtal och avböjer via sin hustru en intervju. Ingen annan av Estoniautredningens experter har hänvisat till någon tystnadsplikt.
Bengt Schager var haverikommissionens svenska psykologexpert som hoppade av kommissionen före slutrapporten, bland annat i protest mot de amatörmässiga vittnesförhören. Han minns inget sekretessavtal.
- Inte vad jag kommer ihåg. I Sverige gäller meddelarfrihet, förklarar Schager per mejl.
Försenat räddningspådrag
Nödtrafiken fungerade inte så bra på olycksnatten. Det var dålig hörbarhet på grund av en störande radiosändare i närheten. Sjöräddningscentralerna i Åbo och Helsingfors reagerade för sent och för långsamt, anmärker haverikommissionen i sin slutrapport.
Estonia sjönk bara en halvtimme efter det första mayday-anropet. Viking Lines m/s Mariella anlände som första fartyg till platsen 20 minuter efter förlisningen. Den första räddningshelikoptern och ytterligare fyra passagerarfärjor kom till platsen cirka en timme senare.
Det tog sju minuter efter det första nödanropet innan Estonia ens kunde uppge sin position på grund av strömavbrott.
Av de cirka 300 människor som lyckades ta sig ut ur den sjunkande bilfärjan var det bara 137 som överlevde i det elvagradiga havsvattnet och de fyra meter höga vågorna. 852 omkom, de flesta av dem blev instängda i fartyget.
Jag tycker att man bör bryta gravfriden och göra en officiell undersökning av båten.
Fungerande EPIRB-bojar hade kunnat bidra till att fler överlevt. De undsättande fartygen hade vågat hålla högre fart och kommit snabbare fram till olycksplatsen. Livräddarna kunde tidigare ha fått en entydig position.
Sjöräddningscentralerna i Sverige och Finland hade genast insett att det otänkbara faktiskt hade inträffat: att Estonia verkligen sjunkit utan någon organiserad evakuering.
Men det egendomliga är att den estniska tidningen Postimees 8 oktober 1994 rapporterade att de första finska robotdykningarna vid vraket visat att nödbojarna hade fastnat på kommandobryggan och satt kvar i sina fästen.
Kommissionen prioriterade nödbojarna högt och Asser Koivisto satte stort värde på deras roll. "Det är det räddningssystem jag litar mest på", sade han till journalisterna Anders Jörle och Anders Hellberg som gav ut boken Katastrofkurs: Estonias väg mot undergång (1997).
Där berättar Koivisto att nödbojarna var sandiga och verkligen såg ut att ha flutit iland.
"Men båda sändarna var avstängda", säger han.
Han nämner också ryktena om att EPIRB-bojarna aldrig skulle ha varit ombord, utan planterats vid stranden bara för att ge intryck av att vara Estonias.
"De spekulationerna tror jag inte på", säger Koivisto i boken.
I slutrapporten hävdar haverikommissionen att radiobojarna plockades upp nära Dirhami på den estniska nordkusten redan den 2 oktober. Men varför berättade i så fall inte esterna om saken för resten av haverikommissionen förrän i december, när dykningarna vid Estonia redan var avslutade?
Dykbolaget Rockwaters dykare letar bevisligen efter EPIRB-bojarna på Estonias kommandobrygga i december 1994. Det hör man på videon som Olycksutredningscentralen (Otkes) förvarar i Helsingfors. Här jobbade haverikommissionens färgstarka finska ordförande och språkrör Kari Lehtola, som avled 2019.
"Sekretessavtal fanns inte"
Hans pensionerade kollega Tuomo Karppinen vill inte längre intervjuas om Estonia - "allt är redan sagt i slutrapporten" - men han svarar på frågor via sms. Han menar att ingen dykare letade efter nödbojarna ombord, eftersom alla (utom möjligen dykningsledaren) visste att de redan hittats.
Karppinen säger också att "av alla tiotusen osanningar om Estonia är Asser Koivistos sekretessavtal en helt ny".
Karppinen hävdar också att den finska delen av haverikommissionen deponerade sitt arkiv på Olycksutredningscentralen Otkes i östra Böle. Där är man av annan åsikt.
- Vi har nog ordning på våra egna papper. Men för Estoniautredningen, som hade en estnisk ordförande, har vi inget juridiskt ansvar, säger Tiina Bieber, informationschef på Otkes.
Det finns inget spår av någon rapport skriven av Asser Koivisto i arkiven där Estoniamaterial finns. Själva nödbojarna uppges ha testats först av finska experter i Helsingfors och sedan på den estniska isbrytaren Tarmo i januari 1995. Där ska de ha fungerat klanderfritt i fyra timmar och fått kontakt med en rysk satellit.
Men därefter försvann nödbojarna.
På Centralkriminalpolisen i Helsingfors finns 50 lådor osorterat Estoniamaterial; vittnesförhör och protokoll med olika grader av sekretess. Efter 40 år tillfaller de Riksarkivet. Först då blir det materialet tillgängligt för forskare och journalister.
Musköbasen bevakar visiret
Vi eskorteras av militärpolis in på den svenska marinbasen Muskö söder om Stockholm. Där finns norra Europas mest välbevakade monument, Estonias 64 ton tunga och tolv meter höga bogvisir.
Det ägs av Sjöhistoriska museet i Stockholm, som numera är en del av Statens maritima och transporthistoriska museer.
- Här fattas nånting, det är bortskuret och lär finnas i Karlskrona. Den biten intresserar mig mest, säger emeritusprofessor Anders Ulfvarson. Han är skeppsbyggnadsveteranen som i 20 år debatterat för att öppna en ny Estoniautredning och framför allt göra nya dykningar till vraket.
Han kallar haverikommissions slutrapport från 1997 "skandalös".
- Det beror på att dom har lämnat mycket vilseledande uppgifter i rapporten.
Han hänvisar också till den famösa incidenten 1994, när den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde låsbulten från bogvisirets så kallade atlantlås tillbaka i havet efter att dykare med stort besvär bärgat det. Orsaken var att bulten inte fick plats i hans verktygslåda och skulle ha varit för tung för helikoptern.
Ulfvarson menar att det var särskilt graverande att kommissionen försökte frisera ett inspektionsprotokoll som gjordes samma dag som Estonia lämnade Tallinn för sista gången.
Svenska sjöfartsverket deltog i en hamnstatsbesiktning i Tallinn som kallades för en ”utbildning”.
- Protokollet som publicerades i haverikommissionens rapport är urkundsförfalskat. Det betyder att det fanns i flera versioner. Men man valde den version som är snällast mot sjöfartsmyndigheterna.
Ulfvarson menar man bara genom nya dykningar kan utesluta de spekulationer som fortfarande finns.
Enligt dom kan det finnas skador av olika slag i förskeppet. Sabotage kan inte heller uteslutas med nuvarande kunskapsbas.
- Och så man har inte undersökt fartygets botten ordentligt. I varje fall inte visat upp det för allmänheten, säger Ulfvarson.
Estland tar över?
I Estland vill förre statsåklagaren och Estoniautredaren Margus Kurm bryta gravfriden och se nya dykningar på regeringens uppdrag.
- Jag tycker absolut att man ska göra det, säger Ulfvarson.
Han hänvisar till biskop emerita Caroline Krook som också vill bryta gravfriden vid Estonia och låta undersöka fartyget. Detta för att få reda på varför färjan gick till botten.
Krook ingick, liksom finlandssvenska Yrsa Stenius, i det etiska råd som rekommenderade att de omkomna på Estonia inte ska bärgas utan att färjan ska övertäckas. (Ett beslut som också Stenius efteråt skulle ångra).
Vi träffar Margus Kurm i Tallinns marinmuseum. Här finns flytvästar och livbåtar från Estonia. Här finns medicinlådor från livflottorna med smärtstillande stolpiller och till och med fiskeredskap. Men allt utom skeppsklockan (märkt Viking Sally) och en miniatyrmodell av Estonia finns undanstuvat i ett uthus.
Den estniska publiken är inte ännu redo att möta det nationella traumat på museum. Samma sak i Sverige. Föremålen från Estonia förvaras i Vasamuseets källare i Stockholm.
Margus Kurm säger att det finns en senare sjöolycka som har slående likheter med Estonia.
- Det var bilfärjan Express Samina som i september år 2000 körde på grund och sjönk utanför Paros i Grekland. 81 omkom och delar av besättningen dömdes för grov vårdslöshet.
- Det intressanta är att läckan under vattenlinjen gjorde att färjan sjönk på samma sätt som Estonia. Därför bör vi undersöka om det fanns en läcka eller en skada på styrbords förskepp, den sida som ligger mot bottnen och aldrig undersökts.
Den officiella slutrapporten har flera problem, enligt Kurm: Varför kapsejsade inte fartyget snabbare? I stället varade slagsidan nästan en halvtimme. Och när hon slutligen kapsejsade, varför blev hon inte flytande utan sjönk med en gång?
- Jag säger inte att det finns ett hål i Estonia. Men jag säger att ingen teori - inte ens den officiella - går att bevisa eller motbevisa med det tekniska underlag vi har i dag. Vi måste dyka ner, gräva bort sanden som svenskar fyllt på och filma vraket på nytt.
Gravfridsavtalet mellan Sverige, Finland och Estland förbjuder dykningar som syftar till att bärga kroppar eller föremål från Estonia, men det förbjuder inte dykningar som sådana, menar Kurm.
De "ointressanta" vittnena
Kurm pekar på att 25 passagerare räddade sig från däck 1, det som låg under bildäcket. En del, till exempel Ain-Alar Juhanson, såg vatten tränga in genom väggarna på däck 1. Andra såg vatten komma genom golvspringorna från bastuavdelningen på däck 0.
- Ingen såg att ståldörrarna till bildäck skulle ha varit öppna. Alltså kan inte vattnet ha kommit den vägen.
Enligt den officiella versionen lossnade det illa fastlåsta bogvisiret i den hårda sjögången och drog med sig bilrampen. Men inget vittne har sett rampen helt öppen.
Problemet med de 134 vittnesmålen var att de flesta förhören gjordes av poliser. Många av vittnesförhören låter osystematiska och ofokuserade. Ibland hör man Kari Lehtolas mobiltelefon ringa varefter man hör honom samtala med någon mitt under förhöret.
En del av haverikommissionens egna intervjuer finns som ljudfiler på nätet.
Det var polisen i Sverige, Finland och Estland som gjorde förhören omedelbart efter räddningarna.
- De var närmast intresserade av vilka man reste med och annat för att förstå vilka som saknades. Man var också initialt intresserad av en brottsutredning. Poliser är ju poliser, kommenterar Bengt Schager.
Ain-Alar Juhansons polisförhör översattes från estniska till svenska och därmed försvann alla hans iakttagelser om den stängda rampen.
Problemet med rampen är att en helt öppen ramp borde ha sänkt Estonia ännu snabbare än vad som skedde. Och ett förlorat visir med stängd ramp skulle ha inneburit ett hanterligt vatteninflöde.
Så de överlevande undrar: hur kunde rampen först falla ner och sedan sluta sig igen?
Ryskt militärgods
Anders Ulfvarson säger att rampen i teorin kunde ha slutits i något skede av sjunkförloppet. Men han tycker också att sabotageteorin måste undersökas för att kunna avfärdas.
Sabotageteorins främsta förespråkare är den tyska dokumentaristen Jutta Rabe. Hon menar att ryska militärindustriella kretsar sänkte Estonia för att hindra att militär toppteknologi smugglades via Sverige till USA.
I den nyaste upplagan av Die Estonia (2019) presenterar hon ett nytt vittne, gränsvakten Janno J, som säger sig ha sett fyra ryska militärlastbilar köra ombord sist av alla på Estonia inför den sista resan.
Svenska militären har efter SVT:s Uppdrag gransknings avslöjande indirekt medgett smuggling av ryskt militärgods på Estonia. Men det skall ha skett vid två tillfällen i september, inte under olycksnatten.
Triathleten Ain-Alar Juhanson, som förlorade tre idrottskamrater på Estonia, kan bestämt avfärda Rabes nya vittnesuppgifter.
- Vi körde sist ombord med vår skåpbil. Vi tittade noga omkring oss på bildäck, eftersom som ledaren Jaan olovligt skulle sova i bilen. Han hade ingen hyttplats. Dessutom ville han vakta våra dyrbara cyklar. Vi såg absolut inga beväpnade vakter och inga militära fordon någonstans.
Spotlight har också faktagranskat påståendet om att Porkala seismologiska mätstation skulle ha gett utslag under Estonias förlisning, närmare 175 kilometer därifrån.
Det visar sig vara ett missförstånd att seismogrammet skulle ha registrerat ögonblicket då Estonia sjönk och träffade havsbotten.
Detta hävdas i en stor och ofta citerad simulationsanalys som svenska staten beställde av ansedda Hamburgische Schiffbau-Versuchsanstalt 2008.
Det stämmer inte heller att seismogrammet skulle utesluta en explosion ombord på Estonia, som haverikommissionens försvarare länge hävdat.
- Det stämmer att vi kan utesluta att Estonia sänktes av en 50 kilos mina. Men sprängladdningar på fem kilo eller mindre skulle inte ha registrerats. Bruset var för stort och avståndet för långt, säger Timo Tiira, chef för seismologiska institutet vid Helsingfors universitet.
För att spränga hål på fartygsplåt räcker 3-4 kg trotyl.
Siiri Same var 25 år och hade jobbat ett år som bokförare på Estonia. Den där natten kastades hon ur sängen i hytten hon delade med en kollega.
- Det kändes som en missil eller ett annat fartyg körde in i sidan på Estonia, berättar hon i dag.
Tillsammans med hyttkamraten lyckades hon slita upp hyttdörren. De bodde midskepps på däck 4. Hon hörde larmet som kallade henne till räddningstationen på däck 7.
- Slagsidan var så kraftig att jag i korridoren ramlade in i en tom hytt. Den var som ett svart hål. Jag föll mot en spegel som krossades. Då fick jag min första fraktur.
Siiri insåg att hon måste komma till ytterdäcket före passagerarna.
- De visste ju inte vad de skulle göra på däck. Från sjätte däck började jag dra mig förbi de andra. Jag kommer inte ihåg att någon skulle ha varit i panik. Men jag koncentrerade mig på att komma till livflotten.
- Det var min lycka att jag inte såg någon som behövde hjälp på vägen dit. När jag kom till sjunde däck var dörren redan rakt ovanför mig. Fartyget lutade 75-80 grader. Jag skulle inte ha klarat av att dra ut mig själv, men en främmande man drog ut mig och en annan kvinna.
Siiri minns att stämningen var underlig ombord före katastrofen.
- Kapten Arvo Andresson brukade vara på så gott humör när jag ringde honom. Men den här kvällen var han annorlunda. Jag fick en konstig känsla efter att ha pratat med honom.
I gryningen räddades hon ur livflotten. En helikopter förde henne till Utö. Hon hade flera frakturer och låg tre veckor på sjukhus i Mariehamn.
- Jag var den sista esten som kom hem.
Hon har väntat i 25 år på en trovärdig förklaring till varför Estonia sjönk så snabbt.
- Varför flöt inte fartyget längre? Det måste ju ha funnits massor med luft kvar i den stora båten? Fanns det ett hål i skrovet? Finns rampen kvar?
Hon vill ha en ny teknisk undersökning av vraket.
- De som dog är värda sanningen. Estonia ligger inte på oceanens botten utan på 80 meters djup. Till och med amatördykare kan nå vraket.
LÅNGLÄSNING
- Nytt lagförslag kräver fossilfria fordon av alla offentliga transportbolag: "Alltför snabb tidtabell och för stora kostnader”, säger transportföretagare
- FPA ordnar rehabilitering för barn – får inte ett enda anbud att ordna på svenska – "Oacceptabelt", säger jurist
- "Det är inget annat än hjärntvätt" – HUS förespråkar kontroversiell vård till patienter, också postcovidpatienter har hänvisats till samma klinik
https://svenska.yle.fi/artikel/2020/01/26/nya-markligheter-i-estoniautredningen-rapporter-och-nodbojar-sparlost-forsvunna
